FredrikAnnaWilliam EnglishNikolinaArvidLinneaFrans
 William

Familjen

Begravningen

Graven

Tips

Visa stjärnhimlen
Tänd en stjärna

Gästbok

Kompisar

Länkar

William
* 4 juli 2003 †

Tips till dem som vill stötta sörjande föräldrar

Här följer lite tips på hur man kan stötta sörjande som vi har samlat på oss via hemsidor, böcker, egna erfarenheter och möten med andra änglaföräldrar. Detta är tips som vi tycker är bra - men vi är alla unika och sörjer på olika sätt, och behoven ser olika ut beroende på var man befinner sig i sin sorg. Det vi tycker är viktigast att bära med sig i mötet med sörjande föräldrar är att våga vara närvarande, våga fråga och framför allt; försök förstå att det döda barnet är en viktig del av familjen och alltid kommer att vara det.

Hör av dig och visa att du finns, även om du tycker det känns svårt. Känner du att du inte vågar höra av dig av rädsla för att du inte kan ge tröst, så inse att det finns ingen tröst. Vågar du inte ringa, så skriv! Varje tanke är viktig och spelar roll hos dem som sörjer.

Lyssna. Man måste inte veta vad man ska säga. Oftast behöver föräldrarna bara få prata. Det viktigaste för föräldrarna är att du finns där. Förstå också att det är du som vän eller familj som måste ha ork och kraft att fortsätta bry dig om, fortsätta ringa, fortsätta hålla kontakten, fortsätta bjuda in till middagar och annat, inte de som har drabbats. De är fullt upptagna med att överleva. Många sörjande berättar om hur en del vänner försvinner för att de inte klarar av sorgen. Vänskapen till dem som vågar stanna kvar blir därför så mycket viktigare.

Våga vara närvarande! Och ta inte illa upp om du inte alltid får den respons du vill ha eller om föräldrarna inte alltid orkar träffa dig. Det sägs att i nödens stund prövas vännen och det gäller i allra högsta grad familj och vänner till föräldrar som har mist ett barn. Ha tålamod!

De sörjande har blivit föräldrar. Det är viktigt för föräldrarna att också få känna det. Särskilt om det är deras första barn. Föräldrarna är lyckliga och stolta över sitt efterlängtade lilla underverk trots att barnet blev en ängel. Det kan vara svårt för utomstående att betrakta de sörjande som en familj om föräldrarna mister sitt första barn. Men i föräldrarnas ögon är de en barnfamilj. En annorlunda barnfamilj med ett annorlunda föräldraskap.

Det kan vara svårt för utomstående att förstå att det inte bara finns sorg utan även stolthet, kärlek och glädje över barnet, förlossningen och graviditeten. Be gärna om att få se bilder av barnet, begravningen eller se i minnesböcker. Våga prata om barnet. Föräldrarna vill oftast inget hellre än att få tala om barnet. De vill dela med sig av sin kärlek till sitt barn, precis som alla andra nyblivna föräldrar. De har bara så mycket färre saker att berätta om och färre minnen att dela med sig av.

Det kan vara svårt för omgivningen att ta till sig att ett barn verkligen har existerat om det bara är föräldrarna som har träffat det döda barnet. Men ett barn som har dött i magen är lika verkligt och levande för föräldrarna som om det hade levt i ett år, tio år eller 20 år. Föräldrarna har hållit barnet i sin famn, smekt dess kind, stoppat om det. Känt sparkar och hört hjärtslag, sett kullerbyttor och vinkningar på ultraljuden.

Dela sorgen. Du "påminner" inte föräldrarna om sorgen genom att prata om barnet - barnet finns alltid i deras tankar. När du som vän eller familjemedlem väljer att låtsas som om det regnar och pratar om annat, för att du inte vågar prata om barnet eller sorgen, så sårar du föräldrarna djupt. När du nonchalerar barnet och det som hänt så kränker du hela familjen.

Klumpiga kommentarer, obetänksamma ord och handlingar gör betydligt djupare hål i en människa i sorg än i andra. Även om ingen naturligtvis menar något illa med vad de säger, så är det jobbigt för föräldrarna att hela tiden behöva ta emot och släta över klumpiga kommentarer och ständigt anpassa sig i ord och handling för att "skydda" omgivningen och för att omgivningen inte ska bli illa berörd av deras sorg. För människor blir illa berörda. Sorg och död är tabu i vårt land och ska helst gömmas undan och tigas ihjäl. Många i omgivningen kan inte hantera sorgen; säger klumpiga saker, låtsas som det regnar eller undviker att träffas eller tala med de sörjande. Det handlar om deras egen osäkerhet och rädsla men det får många sörjande föräldrar att känna sig som pestsmittade, avvikande och helt ensamma i sin sorg.

Saknaden efter det döda barnet är svår, under lång tid. Känslan av orättvisa är ofta stark - "varför får andra behålla sina barn/vara föräldrar men inte vi?" Det gör att de sörjande kan ha svårt för att lyssna på och ta till sig andra människors känslor inför föräldraskapet. "Det är så härligt att vara mamma/pappa", "Det är verkligen jobbigt att ha barn, man får aldrig sova, så var glada att ni kan göra det..." eller "Det är en stor omställning att få barn, men det är det bästa vi har gjort" är inte de smartaste kommentarerna att säga till dem som har förlorat ett barn. De önskar ju inget hellre än att få ha sitt barn hos sig.

Och tro inte att sorgen är över efter tre eller sex månader och att allt sedan ska bli som vanligt igen. Tvärtom så blir sorgen ofta verklig först efter ett halvår. Det är först då den riktiga sorgeprocessen inträder. Att komma hel ur ett djupt sorgearbete tar flera år och det är en process som måste få ta tid.

    Kommentarer vi har fått och som vi helst hade sluppit:
  • Ni måste komma över det nu och gå vidare. Man kommer aldrig över förlusten av ett barn. Men man lär sig till slut att leva med sorgen - för att man måste.
  • Vi har också fått missfall. När man har suttit med sitt döda barn i famnen, lagt ned sitt barn i en kista och tvingats välja psalmer till sitt eget barns begravning, så är man rätt långt borta från ett missfall.
  • Min arbetskamrat Stina förlorade sitt första barn men de fick två friska barn efter det så det har ju gått bra för dem. För den som säger det är det ett sätt att trösta men i föräldrarnas öron blir det ett förringande av det barn de precis har fått.
  • Ni är ju fortfarande unga och kan få fler barn. Inget nytt barn kan någonsin ersätta det barn som dog. Och är du säker på att föräldrarna över huvud taget kan få fler barn?
  • Det är bara att börja om på nytt och pröva igen. Bli med barn igen så glömmer ni det här. En ny graviditet innebär mycket oro, och glömmer gör man aldrig. Nästa graviditet är ofta väldigt jobbig för föräldrarna. Det finns inte längre den glädje som andra gravida känner och oron överskuggar allt annat. Saknaden efter det döda barnet blir ofta mer påtaglig och tung vid nästa graviditet. Därför är det viktigt att förstå att en ny graviditet inte innebär att allt är glömt och att föräldrarna nu mår bra igen. Och när änglaföräldrar väntar och får syskon till sitt döda barn så är det oerhört viktigt för föräldrarna att det döda barnet inte glöms bort i ståhejet kring syskonet.
  • Vad ni är starka! Jag hade aldrig orkat. Det handlar inte om styrka, det handlar om överlevnad. Alternativet till att inte orka är ju så mycket värre, alltså finns det inget val.
  • Ni måste ut och träffa människor, det är inte bra att isolera sig. Det kan bara de sörjande bestämma. Ibland är det just ensamhet man behöver för att orka, ibland behöver man bara vara en i mängden. Ibland behöver man vara med människor som verkligen förstår, människor som har liknande erfarenheter.
  • Försöker ni skaffa barn igen eller? Denna fråga får vi oftare än någon annan - ofta från människor vi knappt känner. Men vad är det som gör att människor tycker sig ha rätt att ställa just den frågan till föräldrar som nyss har förlorat ett nyfött barn? Ingen skulle fråga en mamma till en död 10-åring om hon försöker skaffa ett nytt barn, eller en nybliven änka om hon höll på att leta ny man. Vill vi att människor ska veta något om vår familjebildning så berättar vi det. Frågan kränker inte bara vårt privatliv utan ifrågasätter även Williams existens, och det gör oss både ledsna och sårade.
  • Det finns en mening med allt. För föräldrar är ett barns död ALLTID meningslös.
Glöm inte pappan. Det är lätt att fokusera på mamman, men det är viktigt att inte glömma pappan. Pappan behöver också sörja och få stöd. Kanske till och med ännu mer, eftersom han ofta får ta hand om allt det praktiska och skydda mamman den första tiden.

Ingen som inte har drabbats kan förstå helt, men man kan stötta ändå om man bara vågar. Sorgen går upp och ner och ingen dag är den andra lik. Ibland orkar man mycket, ibland ingenting. Ibland vill man prata och ibland inte. Ibland vill man vara ifred och ibland inte. Det här är känslor som pågår länge, länge, ibland flera år, efter att ett barn har dött. Det sätter omgivningen på hårda prov, men familj och vänner måste helt enkelt ha tålamod. Om du inte vet vad du ska göra eller säga, så säg det och fråga hur de sörjande vill ha det.

Många föräldrar har svårt för att träffa andra barn eller gravida. Säg till dem om det är fest eller middagar med andra barn närvarande, så att de själva kan avgöra om de orkar komma eller inte. Ibland är det helt enkelt dagsformen som avgör hur mycket de orkar.

Visa gärna att du finns för dem även när de första månaderna har passerat. Prata gärna om barnet, förlossningen, graven eller begravningen. På så sätt känner föräldrarna att du inte har glömt deras barn. Försök också förstå att efter en tid så blir det döda barnet en självklar och naturlig del av föräldrarnas vardag, en del som de alltid bär med sig.

Sorgen ändras också hela tiden. Föräldrarna kanske skrattar ena timmen, och gråter nästa. Men livet består ju av både glädje och sorg! Att skratta en stund betyder inte att sorgen är över. Fråga hellre än förutsätt att du vet hur föräldrarna mår eller vill ha det.

Kom ihåg bemärkelsedagar. Alla månadsdagar av födelsen och dödsdagen under det första året är viktiga och jobbiga för föräldrarna. Alla andra viktiga dagar som födelsedagar i familjen, bröllop, dop, allhelgonahelgen, jul, nyår, Mors och Fars dag, midsommar är dagar då sorgen känns extra tung. Barnet skulle ju ha funnits med där tillsammans med resten av familjen. Av omsorg kanske du väljer att inte prata om barnet dessa dagar. Gör i stället tvärtom, visa att du förstår att det känns tungt men att det döda barnet inte är glömt.

Barnets födelsedagar är naturligtvis självklart att komma ihåg. Ge en present till barnet, skicka kort eller blommogram, besök graven, ge blommor, skicka e-post, SMS, ring och säg att du tänker på familjen, sätt ljus eller t ex en nalle på graven, köp en minnessak eller ett dopminne, ge en årlig gåva i barnets namn till en hjälpfond eller till någon av de föräldraföreningar som finns. Ge en rosplanta eller ett äppelträd att plantera i trädgården till minne av barnet.

Det spelar ingen som helst roll vad du gör bara du visar att du bryr dig, precis som du skulle ha gjort om barnet levt och firat födelsedag, jul osv. Varje liten sak som visar att föräldrarna inte är ensamma, att du också tänker på det döda barnet, betyder mer än du någonsin kan ana. Vi kommer alltid att vara oändligt tacksamma mot dem som på olika sätt har visat att vår son har en plats även hos dem.

När du ger något till det döda barnets syskon, tänk ibland på att ta med något litet även till det döda barnet; en blomma till barnets minnesplats i hemmet, ett litet kramdjur, en prydnadssak till granen, något till graven eller vad som helst som visar att även det döda barnet finns i dina tankar. Det blir ännu mer viktigt att visa att du inte har glömt när det döda barnet får syskon.

När en ängel får ett syskon. Tro inte att sorgen är över och att allt är bra om föräldrarna får ett syskon till sin ängel. För allt är inte bra igen! Men det är på många sätt så mycket bättre - men också på andra sätt så mycket tyngre. Saknaden efter det barn man inte har hos sig, och vad man kunde ha haft, blir så tydlig. Det är svårt att inte tänka på hur livet skulle ha kunnat vara.

Sorgen över all kärlek det nya barnet får, allt man upplever och ger syskonet som det döda barnet aldrig kan få, är många gånger djup. Och den kan kännas ännu tyngre om omgivningen i sin iver att allt ska bli som vanligt igen väljer att enbart fokusera på glädjen över det lilla syskonet, och inte orkar - eller vågar - bekräfta det döda barnet och de mångbottnade känslor som det innebär att ha ett barn i famnen och en i himlen.

Det är ett mirakel, en glädje och en fantastisk gåva att återigen ha fått vara med om att skapa ett nytt liv, om det råder inga tvivel. Och ett nytt liv, ett syskon till det döda barnet, är sannolikt den bästa tröst och läkeprocess sörjande föräldrar kan få. Men det kommer aldrig att vara tillräckligt. Saknaden efter det döda barnet kommer alltid att finnas kvar och så länge föräldrarnas hjärtan slår kommer de alltid att ha ett barn för lite vid middagsbordet. Det bästa omgivningen kan göra är att aldrig glömma bort just detta.

Det döda barnet är en viktig del av familjen. Oavsett hur många barn föräldrarna får i framtiden, så kommer det döda barnet alltid att vara en del av deras familj. Om en familj har två levande barn och en ängel så säg INTE att de har två barn, åtminstone inte så föräldrarna hör det. Änglaföräldrar är extra känsliga och oroliga för att deras döda barn inte ska räknas och inte betraktas som en betydelsefull del av familjen. I takt med att åren går kommer omgivningens tankar på det döda barnet naturligtvis att blekna och kanske försvinna helt och han eller hon kommer att nämnas alltmer sällan av övrig familj och vänner. Men föräldrarna kommer alltid att känna att de har ett barn för lite. Det bästa du kan göra är att ge det döda barnet samma värde som övriga barn i familjen.

Sorgen försvinner aldrig. Det är inget som går över, även om omgivningen gärna vill att allt ska vara "som vanligt" igen. Föräldrarna kommer aldrig att bli samma personer som de var innan de förlorade sitt barn. Och livet blir aldrig mer som det var förut. De sörjande har förändrats i grunden, på gott och ont. Somligt i livet har blivit oviktigt, annat så oändligt mycket viktigare. Men ärren i hjärtat kommer aldrig att gå bort. Sorgen och förlusten kommer alltid att finnas närvarande i föräldrarna, men det kommer att ta sig andra uttryck ju längre tiden går. En dag kommer föräldrarna på något sätt att ha lärt sig leva med en ängel i familjen.



 


© 2003-2017 William Wennerstrand, wd(a)wennerstrand.se