Fredrik • Anna • William English • Nikolina • Arvid • Linnea • Frans | ||
William |
* 4 juli 2003 †
![]()
Tips till dem som vill stötta sörjande föräldrar
Hör av dig och visa att du finns, även om du tycker det känns svårt. Känner du att du inte vågar höra av dig av rädsla för att du inte kan ge tröst, så inse att det finns ingen tröst. Vågar du inte ringa, så skriv! Varje tanke är viktig och spelar roll hos dem som sörjer.
Lyssna. Man måste inte veta vad man ska säga. Oftast behöver föräldrarna bara få prata. Det viktigaste för föräldrarna är att du finns där. Förstå också att det är du som vän eller familj som måste ha ork och kraft att fortsätta bry dig om, fortsätta ringa, fortsätta hålla kontakten, fortsätta bjuda in till middagar och annat, inte de som har drabbats. De är fullt upptagna med att överleva. Många sörjande berättar om hur en del vänner försvinner för att de inte klarar av sorgen. Vänskapen till dem som vågar stanna kvar blir därför så mycket viktigare.
Våga vara närvarande! Och ta inte illa upp om du inte alltid får den respons du vill ha eller om föräldrarna inte alltid orkar träffa dig. Det sägs att i nödens stund prövas vännen och det gäller i allra högsta grad familj och vänner till föräldrar som har mist ett barn. Ha tålamod!
De sörjande har blivit föräldrar. Det är viktigt för föräldrarna att också få känna det. Särskilt om det är deras första barn. Föräldrarna är lyckliga och stolta över sitt efterlängtade lilla underverk trots att barnet blev en ängel. Det kan vara svårt för utomstående att betrakta de sörjande som en familj om föräldrarna mister sitt första barn. Men i föräldrarnas ögon är de en barnfamilj. En annorlunda barnfamilj med ett annorlunda föräldraskap.
Det kan vara svårt för utomstående att förstå att det inte bara finns sorg utan även stolthet, kärlek och glädje över barnet, förlossningen och graviditeten. Be gärna om att få se bilder av barnet, begravningen eller se i minnesböcker. Våga prata om barnet. Föräldrarna vill oftast inget hellre än att få tala om barnet. De vill dela med sig av sin kärlek till sitt barn, precis som alla andra nyblivna föräldrar. De har bara så mycket färre saker att berätta om och färre minnen att dela med sig av.
Det kan vara svårt för omgivningen att ta till sig att ett barn verkligen har existerat om det bara är föräldrarna som har träffat det döda barnet. Men ett barn som har dött i magen är lika verkligt och levande för föräldrarna som om det hade levt i ett år, tio år eller 20 år. Föräldrarna har hållit barnet i sin famn, smekt dess kind, stoppat om det. Känt sparkar och hört hjärtslag, sett kullerbyttor och vinkningar på ultraljuden.
Dela sorgen. Du "påminner" inte föräldrarna om sorgen genom att prata om barnet - barnet finns alltid i deras tankar. När du som vän eller familjemedlem väljer att låtsas som om det regnar och pratar om annat, för att du inte vågar prata om barnet eller sorgen, så sårar du föräldrarna djupt. När du nonchalerar barnet och det som hänt så kränker du hela familjen.
Klumpiga kommentarer, obetänksamma ord och handlingar gör betydligt djupare hål i en människa i sorg än i andra. Även om ingen naturligtvis menar något illa med vad de säger, så är det jobbigt för föräldrarna att hela tiden behöva ta emot och släta över klumpiga kommentarer och ständigt anpassa sig i ord och handling för att "skydda" omgivningen och för att omgivningen inte ska bli illa berörd av deras sorg. För människor blir illa berörda. Sorg och död är tabu i vårt land och ska helst gömmas undan och tigas ihjäl. Många i omgivningen kan inte hantera sorgen; säger klumpiga saker, låtsas som det regnar eller undviker att träffas eller tala med de sörjande. Det handlar om deras egen osäkerhet och rädsla men det får många sörjande föräldrar att känna sig som pestsmittade, avvikande och helt ensamma i sin sorg.
Saknaden efter det döda barnet är svår, under lång tid. Känslan av orättvisa är ofta stark - "varför får andra behålla sina barn/vara föräldrar men inte vi?" Det gör att de sörjande kan ha svårt för att lyssna på och ta till sig andra människors känslor inför föräldraskapet. "Det är så härligt att vara mamma/pappa", "Det är verkligen jobbigt att ha barn, man får aldrig sova, så var glada att ni kan göra det..." eller "Det är en stor omställning att få barn, men det är det bästa vi har gjort" är inte de smartaste kommentarerna att säga till dem som har förlorat ett barn. De önskar ju inget hellre än att få ha sitt barn hos sig.
Och tro inte att sorgen är över efter tre eller sex månader och att allt sedan ska bli som vanligt igen. Tvärtom så blir sorgen ofta verklig först efter ett halvår. Det är först då den riktiga sorgeprocessen inträder. Att komma hel ur ett djupt sorgearbete tar flera år och det är en process som måste få ta tid.
Ingen som inte har drabbats kan förstå helt, men man kan stötta ändå om man bara vågar. Sorgen går upp och ner och ingen dag är den andra lik. Ibland orkar man mycket, ibland ingenting. Ibland vill man prata och ibland inte. Ibland vill man vara ifred och ibland inte. Det här är känslor som pågår länge, länge, ibland flera år, efter att ett barn har dött. Det sätter omgivningen på hårda prov, men familj och vänner måste helt enkelt ha tålamod. Om du inte vet vad du ska göra eller säga, så säg det och fråga hur de sörjande vill ha det.
Många föräldrar har svårt för att träffa andra barn eller gravida. Säg till dem om det är fest eller middagar med andra barn närvarande, så att de själva kan avgöra om de orkar komma eller inte. Ibland är det helt enkelt dagsformen som avgör hur mycket de orkar.
Visa gärna att du finns för dem även när de första månaderna har passerat. Prata gärna om barnet, förlossningen, graven eller begravningen. På så sätt känner föräldrarna att du inte har glömt deras barn. Försök också förstå att efter en tid så blir det döda barnet en självklar och naturlig del av föräldrarnas vardag, en del som de alltid bär med sig.
Sorgen ändras också hela tiden. Föräldrarna kanske skrattar ena timmen, och gråter nästa. Men livet består ju av både glädje och sorg! Att skratta en stund betyder inte att sorgen är över. Fråga hellre än förutsätt att du vet hur föräldrarna mår eller vill ha det.
Kom ihåg bemärkelsedagar. Alla månadsdagar av födelsen och dödsdagen under det första året är viktiga och jobbiga för föräldrarna. Alla andra viktiga dagar som födelsedagar i familjen, bröllop, dop, allhelgonahelgen, jul, nyår, Mors och Fars dag, midsommar är dagar då sorgen känns extra tung. Barnet skulle ju ha funnits med där tillsammans med resten av familjen. Av omsorg kanske du väljer att inte prata om barnet dessa dagar. Gör i stället tvärtom, visa att du förstår att det känns tungt men att det döda barnet inte är glömt.
Barnets födelsedagar är naturligtvis självklart att komma ihåg. Ge en present till barnet, skicka kort eller blommogram, besök graven, ge blommor, skicka e-post, SMS, ring och säg att du tänker på familjen, sätt ljus eller t ex en nalle på graven, köp en minnessak eller ett dopminne, ge en årlig gåva i barnets namn till en hjälpfond eller till någon av de föräldraföreningar som finns. Ge en rosplanta eller ett äppelträd att plantera i trädgården till minne av barnet.
Det spelar ingen som helst roll vad du gör bara du visar att du bryr dig, precis som du skulle ha gjort om barnet levt och firat födelsedag, jul osv. Varje liten sak som visar att föräldrarna inte är ensamma, att du också tänker på det döda barnet, betyder mer än du någonsin kan ana. Vi kommer alltid att vara oändligt tacksamma mot dem som på olika sätt har visat att vår son har en plats även hos dem.
När du ger något till det döda barnets syskon, tänk ibland på att ta med något litet även till det döda barnet; en blomma till barnets minnesplats i hemmet, ett litet kramdjur, en prydnadssak till granen, något till graven eller vad som helst som visar att även det döda barnet finns i dina tankar. Det blir ännu mer viktigt att visa att du inte har glömt när det döda barnet får syskon.
När en ängel får ett syskon. Tro inte att sorgen är över och att allt är bra om föräldrarna får ett syskon till sin ängel. För allt är inte bra igen! Men det är på många sätt så mycket bättre - men också på andra sätt så mycket tyngre. Saknaden efter det barn man inte har hos sig, och vad man kunde ha haft, blir så tydlig. Det är svårt att inte tänka på hur livet skulle ha kunnat vara.
Sorgen över all kärlek det nya barnet får, allt man upplever och ger syskonet som det döda barnet aldrig kan få, är många gånger djup. Och den kan kännas ännu tyngre om omgivningen i sin iver att allt ska bli som vanligt igen väljer att enbart fokusera på glädjen över det lilla syskonet, och inte orkar - eller vågar - bekräfta det döda barnet och de mångbottnade känslor som det innebär att ha ett barn i famnen och en i himlen.
Det är ett mirakel, en glädje och en fantastisk gåva att återigen ha fått vara med om att skapa ett nytt liv, om det råder inga tvivel. Och ett nytt liv, ett syskon till det döda barnet, är sannolikt den bästa tröst och läkeprocess sörjande föräldrar kan få. Men det kommer aldrig att vara tillräckligt. Saknaden efter det döda barnet kommer alltid att finnas kvar och så länge föräldrarnas hjärtan slår kommer de alltid att ha ett barn för lite vid middagsbordet. Det bästa omgivningen kan göra är att aldrig glömma bort just detta.
Det döda barnet är en viktig del av familjen. Oavsett hur många barn föräldrarna får i framtiden, så kommer det döda barnet alltid att vara en del av deras familj. Om en familj har två levande barn och en ängel så säg INTE att de har två barn, åtminstone inte så föräldrarna hör det. Änglaföräldrar är extra känsliga och oroliga för att deras döda barn inte ska räknas och inte betraktas som en betydelsefull del av familjen. I takt med att åren går kommer omgivningens tankar på det döda barnet naturligtvis att blekna och kanske försvinna helt och han eller hon kommer att nämnas alltmer sällan av övrig familj och vänner. Men föräldrarna kommer alltid att känna att de har ett barn för lite. Det bästa du kan göra är att ge det döda barnet samma värde som övriga barn i familjen.
Sorgen försvinner aldrig. Det är inget som går över, även om omgivningen gärna vill att allt ska vara "som vanligt" igen. Föräldrarna kommer aldrig att bli samma personer som de var innan de förlorade sitt barn. Och livet blir aldrig mer som det var förut. De sörjande har förändrats i grunden, på gott och ont. Somligt i livet har blivit oviktigt, annat så oändligt mycket viktigare. Men ärren i hjärtat kommer aldrig att gå bort. Sorgen och förlusten kommer alltid att finnas närvarande i föräldrarna, men det kommer att ta sig andra uttryck ju längre tiden går. En dag kommer föräldrarna på något sätt att ha lärt sig leva med en ängel i familjen.
|